Sakta men säkert börjar jag känna att jag mer och mer vågar lämna denna bubbla jag hamnat i, en bubbla som jag råkat ut för ett X antal gånger.
Igår sken solen i Sangis men det är inte ovanligt för det gör den jämnt!
En bubbla som jag kryper in i när jag tycker livet blir lite extra tungt, det enda som har hjälpt mig igenom denna bubbla denna gång är min familj, mitt arbete, mina vänner och framför allt motion och hälsa.
Dem bubbla jag pratar om är den man stänger in sig i när man får tråkiga besked om sjukdomar. Denna gång var det inte jag som drabbades och inte min pappa heller, denna gång drabbades någon annan i våran släkt.
En person som jag tycker haft nog och att det borde ha räckt med dom som hade varit, men man kan aldrig påverka det som händer här i livet det är bara gilla läget.
Men nu framåt våren så börjar bubblan sakta men säkert att spricka och jag känner att jag vågar hoppas och tro och ska göra det för så länge det finns liv finns det hopp.
Idag är en bra dag trotts att snön vräker ner och det är Valborg imorgon och jag jobbar men jag trivs med mitt jobb så det ska bara bli roligt.
Det känns som fint att vara Hanna, jag är glad över att vara den jag är och jag är glad att jag kommit så långt i livet att den där bubblan snart är helt borta trotts motgångar som man stöter på.
Nu ska jag fortsätta njuta av min lediga dag!
Igår sken solen i Sangis men det är inte ovanligt för det gör den jämnt!
