Det är majmånad och snön är borta, träden blommar ut och gräsmattorna blir härligt gröna. Tröttheten smyger sig på med pollenbesvären men det som får mig att hålla mig uppe och i form är min träning.
Liten blir stor!
Utan min träning skulle jag inte ens orka mig upp från sängen under pollensäsongen. Jag prioriterar min tid, familjen och träningen i första hand för att jag älskar det. Bloggandet blir lidande, umgås med vänner och släkt händer inte ofta men det händer ibland.
Jag hoppas att ni mina läsare har förståelse för att det blir glest mellan gångerna men jag anser att det är bättre skriva när man känner att man har något att skriva om så det inte blir bara samma hela tiden. Vilket detta inlägg känns som!
Men det jag vill få sagt, är att jag är så oerhört glad att jag får leva detta liv.
Jag får se min pojke växa upp vilket inte var självklart när han föddes.
Idag är en sådan där dag då jag blev extra varm om mammahjärtat, när jag följde Herman till skolan och han ville cykla sista biten själv så han fick gå in ensam till skolan och känna sig stor. Till er Pajala bor kan jag säga att jag följde honom till bykrogen också cyklade han själv därifrån. Jag däremot skulle ut på min motionsrunda så jag fortsatte mot OK så jag skulle kunna se när han gick där själv in i skolan (som tur var såg han inte mig, tror han hade blivit sur då). Han kändes så stor där han promenerade själv in i skolan.
Så med glädje fortsatte jag min motionsrunda och det kändes väldigt lätt imorse. Slog rekord på tiden inom 4 km, bra jobbat men det är sådana gånger jag känner min tacksamhet mot min donator. Du är och kommer alltid vara min hjälte, du finns alltid i mina tankar och jag är dig evigt tacksam.
Varje steg jag tar, tar jag för min donator. På måndag blir det vårruset med några av mina kollegor kommer kännas riktigt bra.
Kommentera