Att ta sig tillbaka till livet efter en svår sjukdom är inte det enklaste både psykiskt och fysiskt. Att samtidigt som man ska ta sig tillbaka till verkligheten och vara nybliven mamma är verkligen inte det enklaste jag gjort i mitt liv. Därför tänkte jag ta och skriva ner hur det kändes för mig att bearbeta allt jag gått igenom och hur jag tagit mig hit där jag är idag:
Det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle bli, jag skulle vara den som berättade allt för mannen. Jag skulle ju bli en superbra mamma som visste allt om min son eftersom jag hade "tränat" i så många år med att ta hand om mina syskonbarn och framför allt jag hade längtat i så många år efter att äntligen få bli mamma.
Samtidigt som pappan i huset fortfarande betydde och betyder mycket för Herman så betydde och betyder jag lika mycket för Herman.
Idag är jag enormt glad över att jag har ork till att åka i pulkbacken med min sexåring, ibland är vi lite på samma nivå med lika mycket energi.
Tre månader efter att Herman kom till världen kliver vi in i vårt hem för första gången tillsammans som en helt vanlig familj.
Fast vi var inte en helt vanlig familj, det var något som gjorde att det gnagde hårt inom mig att jag inte kunde amma mitt barn, att jag inte hade ork att själv ta hand om mitt barn utan var sjukskriven och min man pappaledig. Det kändes oerhört jobbigt för jag ville så väldigt gärna visa att jag klarade allt själv.
Jag fick jobba med att komma in i en mammaroll. Jag om någon kan förstå hur det känns för papporna när dom får sin bebis, speciellt när mamman ammar det blir tydligt att det är mamman som är huvudpersonen för den nyfödde. I vårt fall blev pappan i huset huvudpersonen för våran bebis, det var pappan som fick lära mig allt han visste om honom.
Jag kände mig inte alls som en riktig mamma och jag fick jobba med mitt självförtroende när det gällde mammarollen.
Det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle bli, jag skulle vara den som berättade allt för mannen. Jag skulle ju bli en superbra mamma som visste allt om min son eftersom jag hade "tränat" i så många år med att ta hand om mina syskonbarn och framför allt jag hade längtat i så många år efter att äntligen få bli mamma.
Som jag har kämpat och som jag kämpade men till slut fick jag den där känslan att jag var den som stod närmast Herman och jag var den som kände honom bäst. Jag var som vilken mamma som helst.
Samtidigt som pappan i huset fortfarande betydde och betyder mycket för Herman så betydde och betyder jag lika mycket för Herman.
Ni kanske tänker hur kan man känna sig som en dålig mamma när man varit svårt sjuk det är ju inget man kan göra åt att man blir sjuk. Men tyvärr jag kände så och jag kan inte rå för det.
Idag däremot känner jag mig som vilken mamma som helst fast med en stor tacksamhet till livet och till min son som räddade livet på mig utan honom hade allt inte varit lika enkelt.
Idag är jag enormt glad över att jag har ork till att åka i pulkbacken med min sexåring, ibland är vi lite på samma nivå med lika mycket energi.
Vi gör våra utflykter, vinter som vår eller sommar som höst, alltid har vi roligt tillsammans och vi älskar friluftsliv båda två!
6 år senare, 20 kg lättare och med ett nytt hjärta i kroppen kan jag säga med stolthet att jag igår åkte 7,16 km skidor och mådde prima.
Varje gång jag är på en motionsrunda ger jag ett leende och hoppas att min donator ser på mig att jag är enormt tacksam denne person som ville donera sina organ vidare. Du är min hjälte och utan dig hade jag inte funnits. Tack för att du räddade mitt liv, evigt tacksam min donator.
Idag mår jag bra, så bra som jag aldrig gjort tidigare och jag är som vilken mamma som helst!
Kommentera