Många säger att livet är en dans på rosor, visst kan det kännas så ibland. När allt känns så där underbart härligt och man knappt vet vad ordet bekymmer betyder då kan det verkligen kännas som att man dansar som aldrig förr på en äng full med rosor.
Men livet är inte alltid en dans på rosor inte för alla människor, stora som små, fysiskt eller psykiskt kan man alltid dåligt må.
För mig är livet mer en berg och dalbana, eftersom livet går verkligen upp och ner. Man vet aldrig vad som händer under åkturen, man kanske kan gissa sig fram när det går uppför och när det går nedför men man kan aldrig veta hur det kommer kännas och vad som händer under åkturen.
Och jag som hatar berg och dalbanor, men det är bara göra sig beredd och ta på sig säkerhetsbältet och åka iväg på den förbaskade åkturen som man helst av allt skulle vilja kasta bort långt åt skogen.
Men det gör man inte man sväljer och rätar på sig och åker med turen, när det går uppför känner man sig lugn och förhoppningsfull över att nu vänder det men när det går nedför vill man bara skrika av ilska.
Att åka berg och dalbana känns precis som när en nära anhörig lider av svår obotlig cancersjukdom.
Fast man lär sig leva med det också, nu går det uppåt igen och vi är fortfarande fastspända på denna åktur men vi är välutrustade och redo att fighta tillsammans allihopa och denna åktur ska inte få skrämma mig. Vi är på väg uppåt igen och där tänker vi stanna.
Vi har klarat av mer än en åktur så vi kommer oss igenom denna åktur också! Livet tar sina konstiga vägar ibland och det är bara gilla läget och ta det som det är.
FUCK CANCER!
Kommentera