Jag skulle fylla 21 och hade precis börjat på förskollärarutbildningen i luleå. Mitt liv kretsade kring studentfester och studier. Jag träffade många nya vänner och tyckte livet var oerhört roligt. Men någonting gnagde inom mig eftersom jag kände mig oerhört trött och hade knappt någon ork samtidigt som en jobbig hosta hängde sig kvar efter en tung lunginflammation som hade drabbat mig under denna höst.
Jag hostade ibland tills jag spydde, jag sprang på olika vårdcentraler i flera omgångar men läkarna hittade ingenting på mig dom misstänkte överviktsastma så jag fick hem bricanyl. Men det hjälpte dessvärre inte.
Tillsammans med min släkt åkte vi till Grekland en vecka, för att fira min pappa som fyllde 50.
Som den singeln jag då var så delade jag en större lägenhet med mina föräldrar för att komma billigare undan.
Mina föräldrar upptäckte då vilken hemsk hosta jag hade, min pappa sa till mamma det låter exakt som peters hosta. Alltså min pappas bror peter, han hade exakt samma hjärtsjukdom som mig men dog tidigt på 80-talet. Jag hann aldrig träffa honom men under min sjukdom kändes det som att jag mer och mer kunde förstå hur han hade haft det.
När jag kom hem från Grekland uppsökte jag läkare för en sista gång men ingen kollade mitt hjärta och inte hade jag en tanke på att det hade kunnat vara det. Jag fick förslaget att gå ner i vikt för då skulle jag säkert må bättre.
Jag fick träffa en dietist och fick råd om hur jag skulle göra för att gå ner några kilo.
Så än en gång började jag leva hälsosamt och gick ner några kilo och i den vevan trodde jag att sjukvården hade haft rätt, det var väl så enkelt att jag var överviktig och det tyngde på kroppen.
så här i efterhand vet jag att det var min hjärtsjukdom jag hade redan då, idag är jag ändå lite glad över att min hjärtsjukdom inte upptäcktes då när jag var i tjugoårsåldern och levde singel och studentliv. En hjärtsjukdom hade liksom inte passat in då inte för att jag tyckte den passade in som nybliven mamma heller.
men jag fick en son och det är inte säkert jag hade fått det om min hjärtsjukdom upptäckts redan då.
Jag var en levande tickande bomb men jag är ändå oerhört glad över hur allt slutade. Glad över att allt gick åt rätt håll efter operationen och evigt tacksam mot min donator som gett mig chansen att leva.
Kommentera