När vi hade firat våran första jul tillsammans som tre i familjen och jag med ett nytt hjärta i kroppen så beslutade jag mig för att nu skulle jag våga börja leva igen.
Bild tagen efter min första dag som mammaledig!
På grund av infektionsrisken höll jag mig hemma väldigt mycket som nytransplanterad. En förkylning kunde fort bli farlig för min del, men ni ska veta att jag blev knappt sjuk under första tiden det enda jag stötte på var en rejäl magkatarr med kräkningar och lättare förkylning. Men det kanske inte är så konstigt eftersom jag höll mig ganska isolerad.
Men när alla julhelger var slut i början på januari 2009 så var jag ner till Göteborg för ännu en kontroll.
Vid det här tillfället var jag så less på att både jag och peter var hemma om dagarna. Peter var pappaledig fortfarande och jag sjukskriven.
Jag sa då till min läkare att jag ville inte vara sjukskriven längre för nu ville jag vara mammaledig. Min läkare gav mig rådet att vara sjukskriven till mars månad iaf.
Jag kände bara mer och mer att jag tog över i hemmet, till slut kändes det som att peter bara gick mig på nerverna när det ändå var jag som gjorde det mesta i hemmet för att jag ville göra det.
Så i februari sa jag till min läkare nu blir jag mammaledig istället och peter går tillbaka till jobbet nu. Hon sa att jag skulle göra som jag själv känner men skulle det bli för tungt kunde hon sjukskriva mig halvtid och peter kunde börja jobba halvtid.
Jag svarade med att jag skulle försöka nu och skulle höra av mig om jag inte orkade.
Det var så skönt att jag mer och mer började känna mig som en riktig mamma som går med sin bebis på mammaträffar och sångstund och bara pratar "bebisprat".
Jag fick sådan ny energi av att peter gick tillbaka till jobbet så jag promenerade i massor och tidigt på morgonen kunde jag vara ute på min första motionsrunda med vovve och barnvagn.
Irritationen som både jag och peter hade haft mot varann bara försvann alltså det var inte så stor irritation men ni vet när man träffas dagarna i ända så kan man bli lite less ibland och det var faktiskt skönt att få känna sig mer som en vanlig nybliven familj.
Många tänker säkert men jag skulle då bara njuta av att ha min man hemma dagarna i ända, tro mig till slut lessnar ni för småsaker som vem tar disken? Vem tar städningen och vem byter blöjan? Uppstår mer än en gång när man träffas dygnet runt i 7 månader i princip.
Till en början alltså dom första månaderna fram till efter jul så var det jätte mysigt att bara vara hemma alla tre. Att jag hade peter vid min sida var guld värt första tiden, det hade liksom inte gått annars.
Men ju större Herman blev desto mer ville vi känna oss som alla andra. Så i februari bestämde jag mig och peter gick tillbaka till jobbet tre veckor tidigare än han hade sagt till sin chef så han fick ett tillfälligt jobb i tre veckor men det gick det med och både jag och peter mådde bara bra av att han var igång att jobba igen.
Vi båda behövde det för att gå vidare och för att våga lita på att nu mår Hanna bra!
Bild tagen efter min första dag som mammaledig!
Första tiden var påfrestande en stor rädsla hängde över oss hela tiden och jag visste knappt vad jag skulle känna.
Fast det enda jag visste var att jag var oerhört tacksam min donator som gett mig livet tillbaka.
Den rädsla vi hade är svår att beskriva, jag kan fortfarande inte förstå vad vi var rädda för, vad trodde vi skulle kunna hända?
När vi hade varit hemma i Pajala i två veckor så bestämde sig peter för att gå på bio, vi funderade ett tag hur han skulle göra med telefonen tänk om något skulle hända mig också hör han inte när det ringer för han har inte på ljudet. Så han satt med telefonen i handen och tittade på den då och då, ifall att jag skulle ringa, men jag ringde inte för ingenting hände.
Jag kan inte riktigt förstå idag hur vi har kunnat vara så rädda men när jag tänker efter så är det inte konstigt där sitter jag ca 1 mån efter transplantationen och tar hand om min 4 månaders bebis helt själv utan hjälp och utan tillsyn men den glädje jag kände den kvällen är oslagbar. Men tänk sådant som vi tar för givet är inte alltid givet för andra.
Lev idag för imorgon kan det vara för sent!
Kommentera