För några år sedan när jag var på återbesök på Sahlgrenska så träffade jag en kvinna som jag förstod mig på och hon förstod mig.
En sak som både jag och Herman gillar det är att bada!
Där stod vi två mitt emot varandra och berättade varför vi hade fått ett nytt hjärta. Båda två på grund av hjärtsvikt i samband med graviditet. Då säger denna kloka kvinna "man blev snuvad på första spädbarnstiden" och jag kunde bara hålla med!
Hon förstod precis och hon sa dom orden jag hade tänkt flera gånger men aldrig kunnat prata om.
Det är så när jag börjar prata om det så fylls jag med en enorm glädje över hur bra allt gått och att jag fick en frisk son och ett nytt hjärta. Vad gör väl dom där 2 månaderna när jag inte kunde ta hand om min son.
Idag är dom 2 månaderna som "en fis i rymden" som min man brukar uttala sig!
Men just då var det oerhört tungt trots att jag var överlycklig över att jag hade blivit mamma så var jag ledsen över hur allt hade blivit där låg vi 150 mil från övrig familj och släkt och vänner. Helt isolerade en hel sommar på sjukhuset det var inte så min första tid som mamma skulle bli.
Men jag är ingen vanlig mamma och det har jag idag kommit fram till. Idag är jag glad över att vara den mamma jag är, jag är mamma på mitt eget sätt och jag brukar säga att det var i tur i oturen att jag blev sjuk i början för peter fick ta största ansvaret och han blev trygg i sin papparoll och han och Herman fick bra kontakt från första början.
Men till en början när jag var transplanterad ville jag vara som alla andra mammor. Jag ville få glömma hjärttransplantation och mediciner för ett ögonblick. Jag tyckte det var oerhört skönt när jag var i Visby hos min syster när Herman var 10 månader. Jag åkte dit tillsammans med min syster för dom hade varit på påsklov i Sangis så vi flög tillsammans och den där känslan när man var ute bland människor som inte visste vad man gått igenom så tänkte man bara att nu ser dom bara en mamma och en son där. Det var lite så jag tänkte när jag gick på gatorna i Visby och rullade barnvagnen 9 månader efter min transplantation.
Men idag är jag bara stolt över det jag gått igenom. Jag har insett jag är inte som alla andra mammor för jag är mig själv och missförstå mig rätt nu självklart är andra mammor sig själva men jag kommer aldrig kunna bli den där mamman som sitter och bara pratar amning och sovrutiner för det är inget jag har så mycket erfarenhet av. Jag kunde inte amma och min pojke sov när vi sov så enkelt var det han anpassade sig helt och hållet efter oss.
Så jag anser mig ha rätt att säga jag är ingen vanlig mamma ;)
Men vissa saker har jag gemensamt med andra mammor och det är rädslan och oron över att något hemskt ska hända ens eget barn.
Idag har Herman varit hemma från dagis för att han kräktes igårkväll. När han blir sjuk blir jag sjuk fast jag inte blir sjuk så känner jag mig sjuk. Jag mådde riktigt illa igår efter att han hade kräkts och hade riktigt ont i magen men jag har inte kräkts så jag antar att det var psykiskt och framför allt medlidande så idag var jag så slut att jag till och med sovit på soffan här på dagen det brukar jag aldrig göra nu för tiden men ibland så bara måste kroppen vila!
Till sommaren blir min lille kille 6 år! 6 år som är fylld med sorg, glädje, lycka och kärlek och mera år till lär det bli.
En sak som både jag och Herman gillar det är att bada!
1 kommentarer
Jenny Westman
13 May 2014 12:23
Tack för att du delar med dig av din resa. Det är nog inte alltid så lätt att öppna upp sig till alla. Kram <3
Kommentera