I sex år har jag varit transplanterad, det har varit sex underbara år fyllda med både med och motgångar.
Det är sånt här man orkar med när man har ett nytt hjärta, sparktur med vovven och bästaste Herman!
Det har tagit sin tid att komma hit där jag är idag. Jag tänkte ta och berätta lite om mina år som transplanterad hittills.
Tre månader efter att våran lille pojke Herman föddes kliver vi in genom dörren till vårt hem. Det är 6 veckor sedan jag blev hjärttransplanterad.
Vi kommer hem som en helt ny familj, två hade blivit tre och vi hade en helt ny syn på livet. Att någon hade dött och jag fick leva var en oslagbar tanke.
Jag måste ta vara på livet nu, jag har fått chansen att leva och jag tänker leva fullt ut. Till en början kändes inte allt så självklart, visst har jag varit deprimerad emellanåt och tjurig och vrång. Folk i min närhet har inte haft det lätt med mig men samtidigt så en som inte är transplanterad kan inte ens förstå vad det är jag gått igenom, hur mycket man vill kunna förstå så tro mig det går inte att förklara.
Ett nytt liv med en ny familjemedlem och ett nytt hjärta samt daglig dos av medicinering för att det nya hjärtat ska må bra gjorde att jag ökade i vikt. I fyra år höll jag på och "jojjonbantade" allt från tallriksmodellen till Viktväktarna, det funkade bra att gå ner i vikt men att sedan hålla vikten var omöjlig ofta efter en viktnedgång gick jag upp det dubbla.
Jag mådde så dåligt över mig själv, det blev bara värre och värre till slut var jag så less att jag inte orkade bry mig så jag ökade enormt mycket i vikt vid det tillfället. Jag mådde inte bra här, min pappa hade fått ett hjärtstopp. Som tur var klarade han sig och idag mår han relativt bra.
Vi fick veta att han hade samma hjärtsjukdom som jag haft det är alltså en genetisk sjukdom.
Rädslan att Herman skulle få den var enorm vid det här tillfället.
Tiden gick och jag åt och åt och hade ursäkter som att jag måste få unna mig det här och det här osv.
Men till slut ordnade jag upp så Herman ska få gå på ständiga kontroller på sitt hjärta fram till vuxen ålder eftersom vi har en genetisk hjärtsjukdom i släkten.
Första ultraljudet Herman gjorde på sitt hjärta var jag grymt nervös, fast jag innerst inne förstod att han är frisk så fanns ändå det där tänk om.
Det visade inga fel han var frisk som en nötkärna.
Åren gick och jag fortsatte pendla i vikt fram och tillbaka.
Men så i januari 2013 bestämde jag mig på allvar, jag måste ändra min livsstil. Så då började jag med lchf och sedan dess står jag stadigt på normalvikt. Jag gick ner 20 kg på ca ett år och har hållt samma vikt sedan dess.
Idag tränar jag som aldrig förr, i våras sprang jag blodomloppet 6 km för merorgandonation. Varje steg jag tog, tog jag för min donator.
Jag älskar att träna och varje gång jag är på gymmet eller på yoga eller ute på en löprunda så tänker jag på min donator och ler stort och tänker tack för att jag fick leva och uppleva det här.
Träning är livet!
Jag har mycket mer ork till min busiga 6 åring också sedan jag började träna. Ibland är vi lite på samma nivå, full med energi som räcker och blir över!
Tack till alla som funnits där för mig även när jag haft dagar då jag varit vrång och sur. Tack för att ni finns ❤️
Det är sånt här man orkar med när man har ett nytt hjärta, sparktur med vovven och bästaste Herman!
Kommentera