Det var inte alltid så enkelt den första tiden som transplanterad. Det kan låta som att jag alltid varit positiv mot hela den här sjukdomen jag gått igenom och som att jag aldrig mått dåligt över det jag varit med om. Men såklart har jag som alla andra haft jobbiga perioder då jag bara önskat att jag vore någon helt annanstans och det är en av dessa gånger jag tänker berätta om för er ikväll.
Jag, Peter och Herman hade bott på rehabiliteringen i Högsbo i tre veckor. Det rummet vi först hade tyckt varit så mysigt kändes nu bara så litet och instängt. Vi gick inte varann på nerverna men vi kände båda att vi står inte ut en sekund till att bara ha varandra. Vi saknade våra nära och kära där hemma i norr, vi önskade för en sekund att vi vore som alla andra familjer med en nyfödd bebis.
Men hur mycket vi än ville det så blev vi inte en vanlig familj. Det var bara acceptera situationen. För första gången sedan jag blev sjuk så grät jag. Jag pratade med min mamma i telefon, jag grät och sa att jag inte orkar längre. Vi vill bara komma hem, jag sa även att Peter är också trött, han vill inte heller vara kvar här.
Då säger min älskade mamma som tillsammans med pappa hade tillbringat hela sommaren på sjukhuset för att hjälpa oss och finnas där för oss, 'Hanna vi kommer ner nästa helg, vi ringer och bokar hotell och flyg så kommer vi till er och hjälper er. Du ska se Hanna att det blir bättre, vi kan fara ut och promenera och gå i botaniska trädgården, det är chocken efter allt som hänt som släpper nu. Det är därför du är ledsen'.
Det var som att mina tårar inte tog slut men när mamma hade sagt dessa ord kände jag mig genast lugnare. Det skulle nog bli bra bara dom kom ner till oss.
Det blev bra, dom kom på en torsdagkväll. Det var ett kärt återseende, både mamma och pappa skrattade åt vårt lilla rum. Men vad gjorde det jag var inte längre kopplad till en massa maskiner.
På fredagen följde min mamma med mig till Sahlgrenska på läkarbesök, vi fick goda besked. Biopsin hade visat ännu en nolla, vilket betydde ingen avstötning.
Det firade vi med att köpa med bakelser från konditorier nere på Högsbo torg som låg nära rehabiliteringen som vi bodde på.
Jag var vid detta tillfälle så less på sjukhusmaten, ville bara ha hemlagad mat och helst mammas mat. Men det löste vi på ett bra sätt, vi lånade arbetsterapeuternas kök på rehab och där kunde vi tillsammans laga mat och äta ihop. Vi lånade köket hela helgen. På fredagkväll åt vi tacos, som jag hade längtat efter äkta fredagsmat (tacos).
På lördag begav vi oss ut på en utflykt, vi åkte till botaniska trädgården, där vi kollade på alla blommor som blommade ännu trotts att det var i slutet på september.
Vi åt lunch på uteserveringen och solen värmde trotts att hösten hade börjat komma på intågande.
Jag kände en enorm värme i hela min kropp, tänk vad lyckligt lottad jag är som har så fina människor runt omkring mig.
Till middag lagade vi mat i köket, mamma gjorde sin underbara stek och potatisgratäng. Vi åt med glädje och satt som vilken familj som helst och åt tillsammans trotts att vi var 150 mil hemifrån.
På söndagen när mamma och pappa åkte hem kändes allt mycket lättare, jag visste att snart får vi också åka hem. Det blir bara bättre och bättre för varje dag snart skulle vi också vara tillbaka i norr!
Jag hade jobbiga stunder då jag bara ville blunda eller försvinna långt långt bort från verkligheten men tack vare alla i min familj, släkt och alla mina vänner så blev allting lättare.
Alla som stöttat oss, som hjälpt oss och som funnits där i svåra stunder. Alla ni har gjort att det varit så enkelt att vara positiv. När jag var sjuk, fick jag mycket kort Från vänner och släkt. En gång kom läkaren in och då hade min mamma radat upp alla kort jag hade fått på den jättestora fönsterbrädan som förgyllde mitt rum, han tittade på fönsterbrädan och sa sådant här är helt underbart att se också pekade han på korten.
Mamma sa då ja Hanna har många som bryr sig om henne. Så jag har absolut inte varit ensam i det här, att jag varit positiv är bara för att ni alla har hjälpt mig på vägen.
Så med detta vill jag säga ett stort tack till er allihopa för att ni funnits där för oss ❤️
Kommentera