Jag tänkte berätta om årets arbetsekg som jag gjorde i somras på Sahlgrenska.
Ni ska veta att jag har fått kämpa med att komma hit jag är idag, livet har inte varit en dans på rosor dom senaste två åren. Det har varit kämpigt emellanåt och jag har ibland bara velat ge upp men vet ni vad det har jag inte gjort.
20 kg lättare och med en motion som aldrig förr står jag här idag nöjd och belåten och tycker livet är alldeles underbart, nu ska ni få ta del av mitt arbetsekg:
Jag blir upphämtad av en sköterska och får komma in i rummet där jag ska cykla, jag får lägga mig ner på britsen och hon tar EKG på mig.
Som vanligt när man träffar en ny sjukhuspersonal kommer man alltid in på hur det kommer sig att jag ligger där jag ligger. Det blir alltid att man berättar sin historia, man kan den utantill.
Min historia är så mycket berättad att ibland är jag så less att jag säger den korta versionen "jag fick barn och blev hjärtsjuk och det blev riktigt akut så jag var tvungen få ett nytt hjärta" man ser alltid på nya människor att dom nästan ryggar till.
Därför är det skönt berätta till sjukhuspersonal för dom ryggar till och dom blir inte förskräckta dom förstår precis mina känslor och avslutar alltid min mening med vilken tur att det gick så bra!
EKG:et ser bra ut så jag får sätta mig på cykeln och läkaren kommer in. Han hälsar på mig och jag tycker att han ser bekant ut men jag vet inte om jag träffat honom tidigare. Min historia berättas åter igen och då kommer det upp ett ljus för läkaren att han faktiskt har träffat mig när jag var som sjukast och låg på hjärtintensiven på Sahlgrenska.
Ja jag tyckte att jag kände igen honom och han sa även att han tyckte han kände igen mig men jag såg så mycket piggare och friskare ut nu så det var svårt veta om det var jag.
Jag börjar cykla, det tar ett tag innan det börjar kännas tungt. Jag pratar på samtidigt som jag cyklar och märker knappt att det börjar bli tungt. Men efter ett tag börjar flåset och benen känns som bly det blir tyngre och tyngre.
Jag vill inte stanna eftersom jag måste få bättre resultat än förra året.
Jag ser ett leende på läkaren och det ger mig ytterligare med krafter till att kämpa på och till slut stannar jag.
Läkaren utbrister "4 distanser bättre än förra året, bra jobbat hanna, det är inte många hjärttransplanterade som har så här bra siffror på deras arbetsekg".
Jag lägger mig ner på britsen och känner pulsen slå hårt och sakta men säkert börja sjunka ner och jag känner endorfinerna flöda, jag tänker 'jag klarade det och nästa år blir det ännu bättre'!
1 kommentarer
Mamma Mindy
06 Oct 2014 08:08
Fin bil på dig :)
Kommentera